Bråviksöringen!

Nävsjön idag igen! Nu börjar detta bli en regnbågeblogg!
Kom ca en timme tidigare denna morgon än förra turen och sjön låg helt spegelblank. Inga vak syntes till någon stans heller. Jag hade bestämt mig för att vandra bort med ringen den här gången och det gick väl hyggligt. Lagom till att jag sjösatt ringen och börjat paddla ut från inloppet till lagunen så kom morgonens första bris från söder och bågarna började vaka i stort stiltjeområde mitt ute i sjön. Jag paddlade naturligtvis utåt för att möta dem. De var lite tröga och ville inte ha mina cdckläckare. Misstänkte att de var för stora så jag bet av två tredjedelar av cdcn med tänderna i brist på annat så flugan blev mindre. La ut framför en båge som gick bara 9-10 meter från ringen och vaka i bleket. Ja den högg på en modifierade kläckaren och dagens första var ett faktum. Ingen bamse men kul ändå.



Sen kom regn blåst och svårare fiske.
Jag sökte mig mot läsidan och hitta en fin vik jag ej i varit förut. Där inne vakade det en fisk och ytan var blank. Jag stannade hos den fisken i över en timme och kunde inte lura den. Det va ingen stor fisk men när de vakar på samma ställe och finns så tillgängliga så blir man lite besatt att fånga dem ändå. Inget i asken dög ändå så jag fick ge mig efter ett tag. Jag prövade att köra lite fjädermyggfiske med rigg av två flugor på drift över frivattnet tillbaka mot nordsidan. Det blåse som sagt så jag drev rätt bra och chansen att se vak i ytan var ganska liten. Man kunde kunde knappt följa kläckarna vågorna så istället blev det att koncentera ögonen mot linans riktning och speja efter vak i vågorna. Vid ett tillfälle såg jag något som liknade vakvågor ute bland riggen, chansade att det va på mina och reste spöt. Det var på mina också och en fisk hade tagit. Den lossnade tyvärr, och slet inte tafsen. Det är den första jag tappar på det sättet på torrt. Fick inget mer på det sättet. Fortsatte fiska i en vik, på vakande fisk. Det är enklast att leta upp en fisk som visar sig i ytan och presentera kläckaren för den istället för att fiska på måfå. En av fiskarna jag hittade ville ha min fluga och det blev dagens andra. Inte heller nån bjässe. Men det e kul att leta upp vakfisk och sen lyckas få dem att ta.



Sen hände inte mycket mer. Det blev blåsigare och höstrusk i vinden. 
Två fisk och en miss får ändå vara godkänt idag.

att de snart kommer börja med öringfisket för hösten. Det kommer tidigt iår.


Själv ska jag fiska lite mer regnbåge, Nävsjön ska ha i nåt ton fisk till innan isen kommer (enligt rykten).

Jag ska pröva Bråviken i alla fall en gång med spinnspöt i höst. Efter att ha pratat med lite bekanta om förra höstens fiske i Bråviken efter öring lät det dystert. Själv fick jag ingen då heller.

Det börjar även dra ihop sig till lekspaning och den årliga öringleksfotograferingen. I år ska jag få några riktigt heta lekbilder.
 

Flugor av den här typen fungerade väldigt bra igår.
Jättelätt att binda fiskar kanonfint, tvinnar inte tafsen som flugor med foam lätt gör.



Krok TMC 2488 #14-16

Kropp, Svart bindtråd
Punkt, Rött material, typ dubbing, garn, röd bindtråd, kanske även ett rött flashstrå.
Vinge: Ljus CdC

Jag fettar in vingen med Superformula från sameo direkt hemma vid bindstädet, då flyter den fint sen.
Flugan kan göras ännu enklare om man struntar i den röda punkten och bara kör bindtråd. Jag fick flera fiskar igår på en kläckare som såg ut exakt så här utan pricken.

Hur fiskas den?

Hitta vakande fisk som äter fjädermygg. Lägg ut där du tror fisken står och vänta.
Använd tunn och tafs som ej bör vara tjockare än 0.16. Längden ska vara runt 15 fot. Jag fiskar inte in kläckaren utan låter den ligga så länge det känns hett och sen kastar jag iväg den nån annan stans där jag tror det är hetare. 

 

under 13 grader i Bråviken. Det sjunker fortfarande stadigt men är än så länge "varmt" för öringarna men nu ska man med lite tur och skicklighet kunna komma i kontakt med fisken. Jag var ute med båten i Gryt några timmar i helgen och skulle fiska lite gädda. Det låg tyvärr nät precis överallt. Från de innersta gäddvikarna till de yttersta skären och jag kan inte förstå vad de fiskade efter.. Många andra var ute också med sina båtar.

Jag väntar ett tag till innan jag på allvar börjar fiska öring där nere. Kanske blir det flytringsfiske i helgen efter båge?

Här sitter man och drunknar i arbete, tyvärr inte av den roligare storten.
På lördag ska jag nog fiska lite till, lika bra att passa på då man är ledig och fisken nappar.
Snart är det HÖ-dags igen :) Här kommer en gammal bild från en HÖ-jakt i Bråviken. Det var en kylig men solig morgon utanför dansbanan i Nävekvarn som Melker rullade upp kartan på Nivans huv. Även om man tyvärr bommar nästan alla turer i Bråviken är det alltid kul att fiska med sina vänner. På nåt lite dumt sätt tror jag också alltid att jag kanske kommer få nån. Kanske tur att man är lite trög när det gäller havsöringfisket?  

Ska testas i höst på regnbågen. Jag tror den kommer göra succé. Nu syns inte det här på bilden men det är rätt små flugor,  2 cm kanske. Jag ska försöka satsa på att lära mig fiska med mindre flugor i höst. Har alltid varit impad av flugfiskare som knyter på nåt mikroskopiskt och fångar fisk. Tyvärr är jag fostrad i streamerskolan och var rädd och tvivelaktigt inställd till allt under storlek 10..Och det är inte bara regnbågen detta fått effekt på, utan även kustfisket lider. Jag ska bli bättre där med och läa mig fiska med små scuds eller märlor. Radioaktiva (super-)puppan får bli ett steg på vägen. Den fiskas infettad i ytan, ganska fort för en torrfluga så den dyker ned och upp genom ytan. Fisken kan hugga lite när som helst, ibland ser man inte ens att den tar.

En av öringfiskets viktigaste faktorer är vattentemperaturen.
Nu iår kom hösten väldigt tidigt. September är en riktig höstmånad iår och detta får såklart även temperaturen i vattnet att sjunka. Och det går fort, idag var temperaturen i Bråviken under 14 grader! Genrellt brukar man säga att havsöringen börjar bli huggvillig under 12 grader men jag skulle nog säga att fisket i vatten kallare än 8 grader är bäst. Fortsätter det i den här takten kommer Bråviken vara fiskbar till månadsskiftet, alltså under 12 grader. 

Jag e sugen på att fiska gödisar så imorn samlar jag ihop vad som blev över från Finnmark och går efter gödisarna i Ristgölarna som atombomber mot Talibangrottor. Ungefär så överlägsen utrustningsmässigt känner jag mig för pelletsgrisar.

Ni som kan ån vet precis var jag är.. repet med kroken hänger längs muren där. Jag fiskar av stenarna utanför med "dunderklumpen" och liten orange tub. Vatten till midjan och flugan gick djupt men vad hjälpte det?

Jag var där igen.. det finns ju grov fisk där nu.
Rapporten är lite inaktuell, det va väl nästan en vecka sedan jag fiskade där nu.

Det var kräftskva i huset med föreningen, fast jag skulle åka kl 0300 de ca 6 milen norrut. Fisket öppnar ju vid fyratiden.  
Jag ska göra rapporten kort och koncist, jag fick ingen fisk den här gången heller!

Mycket vatten gick det, tung lina hade jag men det hjälpte inte att "dunderklumpen" svepte botten hundratals gånger hela dagen. Åns botten måste vara välstruken som en skjorta.

På vägen hem somnade jag nästan bakom ratten, det var lite läskigt men inte den första gången ögonen blir tunga efter ett ambitiöst pass i ån.


Efter 9 timmar var jag trött och ville åka hem. Jo det var flera fiskare vid ån, men de fick inge heller.

I motalaström i Norrköping får dom såna här:


Lax 6 kilo, på fluga!

Vid bildgranskning har har börjat betvivla att det jag fångat är en havsöring utan en insjööring.

Havsöringen är oftast brons-grå-brun i lekdräcken och sällan gulaktig. Vidare har havsöringen sällan eller aldrig röda prickar i lekdräckten medans insjööringen ofta har prickar som är röda. Vid jämförelser med andra bilder på lekfärgade hösthavsöringar så tycker jag min fisk stämmer dåligt överens med den modellen. Kanske är det ändå en insjööring jag fångat?? Vad tror ni?

Jag sitter på planet som var på väg att landa i Alta. Det är en väldigt vacker dag och solen strålar ner. I Oslo var det fortfarande sommar men min guide för veckan Niklas Högstedt har sagt att det börjar bli bistert i nordnorge. Resan har gått relativt bra hittills. Det enda orosmolnet är om SAS klarar av att leverera min utrustning. Jag är full av förväntningar och det är jakten på viddans storöring som lockat mig hit. Tillsammans med Niklas ska jag testfiska nya fiskeplatser inför den kommande säsongen. Med kanot ska vi paddla oss från de övre tillflödena ner till Kautokeino vilket blir en resa på nästan fyra mil.



Vid bandet i ankomsthallen på den lilla flygplatsen i Alta kommer tillslut allt fram som det ska och Niklas hämtar mig utanför. Det är skönt väder även i Alta och tillsammans åker vi direkt mot Kautokeino. På vägen kör vi förbi den kända Altaälven, Norges kanske mest exklusiva laxälv och fiskekorten till älven är väldigt dyra, om man ens skulle kunna komma över ett. Vi passerar massor av små älvar och biflöden på vägen och Niklas har även han fina förväntningar på veckan. Det visar sig att vi båda kommer från Norrköpingstraktern, till och med har gått på samma gymnasium för några år sedan samtidigt. Världen kan ibland vara bra liten. I Kautokeino träffar vi Niklas vän Ole-Johnny som ska köra ut oss och kanoten med fyrhjuling till de övre älvarna på västviddan. När bilvägen tar slut och vi börjar lasta utrustningen på släpkärran som fyrhjulingen ska dra känner jag för första gången kylan här uppe. Det är sommar här längre utan höst har gjort sin entré. Niklas säger att det går en fin fyrhjulingsväg rakt ut på viddan cirka en mil så vi tar plats på kärran och Ole-Johnny som har med sig sin lille son startar motorn på den slitstarka maskinen och börjar köra ut oss. Jag kommer snabbt fram till slutsatsen att det dem här uppe kallar för "väg" inte överensstämmer med mina definitioner. Ole-Johnny kör ändå förbluffande skickligt på den stundtals obefintliga "vägen" och stannar då och då för att vila. Bekvämligheten är det lite si och så med där bak på flaket men vi slipper ju att vandra en mil så man ska inte klaga.




Vi korsar en liten grund älv med hela ekipaget, vid nästa älv är det stopp. Den är djupare och fyrhjulingen går fast i älven. Ole-Johnnys son börjar gråta och vi får hoppa av och börja dra tillbaka fyrhjulingen som står mer än till hälften under vatten. Tillslut får vi upp allt och detta blir vår slutstation. Jag riggar mitt spö och börjar fiska. Älven är vacker och full av intressanta ståndplatser men ingen fisk visar sig. Vi fiskar hela eftermiddagen oss uppströms till en förgrening där två älvar möts. Platsen är mycket vacker men ingen röding eller öring syns till. Bara en gädda ser vi i det glasklara grunda vattnet med ljus sandbotten. Gäddan är verkligen en överlevare som finns överallt till och med här uppe i de näringsfattiga vattnen. Dagen tar slut och jag får en dålig känsla i magen. Det här känns fel, inget har vi sett, ingen fisk vakar och djuphålor är det glest mellan. Fisken borde vi sett i de små och klara älvarna som inte döljer mycket för våra ögon. Jag får Niklas att ge upp tanken på att stanna här uppe två dagar till och redan nästan eftermiddag beger vi oss nedströms för vår långa resa. Att paddla nedströms är kul och går fort.





 


Då och då stannar vi för att fiska eller bära kanoten över de västa fallen. Ingen fisk ser vi heller men mat för fisken finns det i överflöd på och under ytan. Konstigt känns det verkligen, att komma ut hit långt från alla "vägar" till underbara vatten utan ens en liten öring eller röding. Dagen avslutas med att vi slår läger vid en vacker udde där strömmen rinner ut i en lite större sjö. Här finns vatten som i alla fall döljer mycket för våra ögon och mitt hopp tänds allt mer.



 På kvällen börjar det vaka och jag knyter på en liten svart slända med vit foamvinge. Fiskarna tar direkt och det visar sig vara sik som går grunt och strandnära. Vi tar en till mat och släpper resten. Siken är en utmärkt matfisk och ganska underhållande att fiska på eftersom den gärna tar torrt.



Öringarna och rödingarna lyser fortfarande med sin frånvaro men nu är nollan spräckt i alla fall. Jag känner att det hela börjar ordna upp sig. Dagen efter beger vi oss vidare över sjön och sedan nedströms. Vid utloppet finns en fantastisk nacke som följs av en jättefin ström. Niklas ger order om var och hur jag ska fiska, och med vilken fluga. Jag lyder hans order och fiskar på. En bit ner hugger första öringen. Den är inte stor men ger ändå en fin fight i den starka strömmen. Öringen är verkligen vacker i sin guldgula färg med några röda prickar på. Vi fiskar vidare men känner ingen mer.





Forspaddlingen blir allt mer aggresivar nedanför nacken och jag börjar känna en viss oro att vi ska välta. Jag tänker på kameran och sovsäcken.. Niklas försäkrar att vi inte ska välta. Han har paddlat värre strömmar förr men jag måste lyda hans order kanotens akter när vi paddlar. Annars kan han inte styra oss genom de snabba strömmarna med stora stenar i. Jag får något annat att tänka på än fisket, ett problem som ligger närmare nuet. Ta sig hel och torr ned för strömmarna. Det kommer uppta ett stort utrymme av min hjärnkapacitet framöver. De flesta strömmsträckona är snabba och grunda forsområden. Inte mer än några decimeter djupa. Ibland går kanoten inte ens över bottenstenarna. Här går det inte att fiska utan vi stannar i de pooer och lugnstryk som kan hålla fisk. En del pooler är jättefina och jag fiskar på. Två gånger missar jag hugg från strömmens öringar. En till och med hoppar efter den svarta streamern med guldskalle så jag ser hela fisken. Mina vadare märker jag börjar läcka och det rinner in ordentligt genom neoprensockan. Det är inte skönt att fiska i dessa kalla vatten med läckande vadare. Jag försöker bita ihop och fiska ändå.
Vi kommer att paddla långt den dagen, över sjö och älv. Nästan två mil paddlar vi i sökandet efter heta fiskevatten. När älven börjar rinna långsammare står den egentligen helt stilla.

Här nere finns även gäddan, och stor sådan som vi då och då ser från kanoten. Sent på kvällen efter en tärande dags paddling i forsar och sjöar stannar vi i den absolut största sjön vi kommer korsa. Den är helt enorm och även fast vi ligger ibland mitt ute i sjön är det inte mer än nån halvmeter till sandbottnen. Sjön är en känd siksjö berättar Niklas, här tas varje år sik i rekordformat på våren, fast då med nät. Vi hittar en bra plats att slå vårt läger på. En underbar udde utsikt över sjön och de berg vi för några dagar sedan började vår paddling ifrån. De ligger långt borta i solnedgången och jag känner att vi börjar lämna de heta vatten som vi skulle testafiska med klent resultat. Jag försöker torka mina vadare över elden, och ser om min fot som mer liknar ett ljust russin. De läckande vadarna har gått hårt åt den. Jag klarar inte mycket mer tid i blöta vadare med den foten.



Jag börjar känna att suget efter en reservplan ökar. Här kommer jag inte få mycket fisk om jag fortsätter tänker jag för mig själv. På vägen från Alta passerade vi en vacker liten älv som är biflöde till den stora Altaälven. Eibyälven heter den och där sa Niklas att det både fanns havsöring, lax och havsröding. Själv hade han fångat både röding och lax på samma dag där i älven. Jag känner att jag vill dit istället och pröva fisket efter havsvandrarna. Det känns mer lovande för mig för detta fisket går helt åt helvete. Vi paddlar en dryg mil morgonen därpå över jättesjön som aldrig verkar ta slut. Vi har i alla fall helt vindstilla och soligt väder.




Överallt vakar siken, säkert tusentals av dom går i små grupper och äter. Ibland helt inne med land, ibland med flera kilometer till närmsta strand. På ytan ligger små dagsländor och kläcker. Vi prövar inte att fiska efter dom. Sikvaket är enklet att känna igen, det avslutas alltid med en svart spetsig fena som bryter ytan. Vi når tillslåt paddlingens slumål och blir hämtade av Ole-Johnny. Vi ska fiska ett dygn i en älv helt nära Kautokeno som Niklas är bombsäker på kommer att fungera. Vi kommer ändå ha två dygn i Eiby på oss. Jag går med på det och prövar hans öringström. Den är jättevacker och jag fiskar på, diekt ser jag öring som tar något i ytan men mina flugor vill den inte ha. På kvällen ser vi mer fisk och fiskar på men de tar inte heller. Allt försöker jag med, torrt, vått, nymf inget fungerar.



Jag längtar mer till Eiby än någonsin. Niklas har visat bilder i sin mobil på förra årets nattfiske där med två av sina vänner. Det är tre präktiga fiskar som ligger på älvstranden. Dit vill jag, säger jag, det där vill jag uppleva. Vi åker dit nästa dag. Tillbaka mot Alta som vi kom ifrån. På vägen ska vi ta ett kort stopp för att knipa en harr. Jag får låna Niklas vadare, mina är slut och måste lagas. Det är nedanför ett stort vattenfall vi ska fiska. Haröra med guldskalle eller superpuppa gäller. Jag har båda i asken och vill ha tyliga direktiv från Niklas när jag fiskar. Vattenståndet är mycket lägre än när Niklas var här sist och hans tvärsäkra hålor ligger nu långt uppe på stenstranen. Några småharrar står i ändå i strömmen men de fastnar inte. Ett tag tycker jag mig ha på en harr men den lossnar. Upp kommer en haröra med massa sjögräs. Var det en fisk? Jag tyckte det högg och ryckte som fisk men sjögräset känns märkligt. Jag känner att jag tvivlar på det mesta nu, flugor, fisketeknik och ibillade hugg av fiskar som inte finns. Lite längre bort står två andra fiskare och drar fisk på fisk vid en udde vid vattenfallet. Då går ifrån platsen med en kasse fisk. V smiter dit och börjar fiska. Pang så sitter en men den lossnar. Niklas försöker med mitt spö och en haröra. Pang så har han en också men den lossnar efter tag den med. Jag byter till superpuppa och får en direkt. Den kommer hela vägen in. Det visar sig vara en sik och det förklarar varför de lossande så enkelt. Siken kan vara svår att få upp eftersom den har en så lös mun.
Vi skiter i det här och åker vidare mot Alta.



Framme vid Eiby släpper Niklas av mig och jag går och fiskar längs älven nedströms. Det är lite vatten, augustilågt. En del pooler känns meningslöa att fiska. På en halvkilometers älv fanns bara tre poler värda att fiska av. Älven är glasklar och den består enbart av små ljusa stenar som får botten att lysa lite blågrönt. Niklas kommer tillbaka och ska köra oss uppströms till den plats där han och hans vänner fick nattöringarna förra året.



Det ligger ganska nära vägen vi behöver bara bära packningen över älven i princip. Poolen är jättefin och strömmen är perfekt. Linan går som en stel pinne med sträckt tafs genom hela kastet, hela poolen ned. Jag går poolen några gånger innan natten och känner av den lite. Sedan väntar vi in mörkret.




Kall fuktig luft letar sig ned från bergstopparna mot älvdalen. Det kommer att börja regna lite senare och bli totalt
kolsvart. Så som det ska vara om man ska tro experterna. Jag börjar fiska när skymmningen är nära. Går poolen försiktigt och tyst och känner nåt i tafsen redan första kastet. Det känns hoppfullt men jag har dåligt med lämpliga flugor för det här fisket och jag vet att om jag sätter några flugor i träd och buskar så kommer jag snart befinna mig i flugkris. Första varvet i poolen sitter redan två flugor lite är och var, vilket gör att jag är nede på enbart två kvar. Den tredje fastnar på andra sidan älven. Jag har kastat för långt. varför ska jag kasta så in i helvete långt tänker jag argt för mig själv. Det är nu så mörkat att bara halva spöt syns i natten. Det är svart överlallt och det stilla regnet faller. När sista flugan är satt går jag och lägger mig. Niklas sover för länge sedan. Jag börjar känna att nederlaget är nära. Imorgon måste vi in till Alta och fixa nya flugor. 
Morgonen kommer och natten var kall i tältet. Jag hade frysit de senaste nätterna också men denna tog priset. Jag gillar inte att bo i tält egentligen och jag hade varit uppe först varje morgon, var det inte kylan så var det myggbetten som drev mig upp tidigt. Niklas tyckte inte alls att det var mycket mygg men jag hatade verkligen blodsugarna. Jag tror att jag fick tjugo stick om dagen på mina händer och framåt morgonen kliade de som bara den. Det bästa att bota det med var att sysselsätat sig med något annat, som att tända en eld eller fiska lite. Att ligga kvar i tältet var outhärdligt. 
Vi åker in till Alta och går på stan i vadare och med knivar hängande i bältet. Niklas har burit kniv på krogen i Alta berättar han, en gång hade han till och med två i bältet och ingen sa något. Det är lite vilda västern här uppe förklarar han. Jag hittar inget bra i de första två sportaffärerna. I den sista frågar vi killen i butiken som Niklas tycks känna vad han rekomenderar. Han börjar prata om regnfisk eller något. Nordnorskan kan vara lite svår att förstå ibland men det verkar som om han tror att regnet fått igång fisken i älven. Jag är glad över att han börjar rota i de billigare flugboxarna, laxtuber i Alta kostar 60 norska styck, utan krok..  Han tar gram dubbelkrokade våtflugor med andvingar och fasansfjädrar. Inte vad jag hade väntat mig eller vad jag brukar använda men krokarna ser vassa ut och priset är billigt. Speciellt en liten fluga med grön kropp talar han varmt om. Den ska ha tagit en och annan fisk sista tiden i Eiby. Jag tar
ett gäng och vi sticker tillbaka.


 
På bilresan mot älven somnar jag nästan, det har blivit få sömntimmar den här resan och det börjar ta ut sin rätt. Framme börjar jag fiska direkt. Niklas sätter sig i bilen och sover. Jag tar den lilla gröna och börjar fiska av poolen. I tredje kastet hugger det. Det är ett bra hugg, ett sådant som tynger i och man som fiskare inte behöver göra mer än att resa spöt och börja drilla. Några sekunder går och fisken är fortfarande på, den känns tung men jag ser inget än. Jag känner att pulsen rusar och känslor som legat och tryckt börjar komma upp till ytan. Tappa inte, lossna inte tänker jag. Jag visualiserar hur spöts mäktiga böj släpper och hur linan kommer retfullt tillbaka slak från älven. Nu händer inte och efter ett tag kan jag landa en stor öringhane. Fisken bonkas och jag springer efter Niklas, han måste börja fotografera direkt. Han kommer och vi plåtar.
 




Jag tar fram en öl och njuter i solen en stund. Känslorna kommer fortfarande och allt släpper. Äntligen. Jag mäter fisken mot spöt och få kontrollmäta ner jag kommer hem för jag har inget måttband. Ingen våg heller, jag har inte vägt fisk så noga på flera år. Det har sällan intresserat mig men nu vill jag veta vad den väger. Niklas har heller ingen våg.. vi får uppskatta. Lätt över tre tror vi i alla fall kanske fyra? Vi får enas om att den är stor, den största Niklas sett från Eiby. Stor nog för att rädda min resa säger jag. Jag rensar öringen, den är fortfarande helt röd i köttet fast den måste ha stått i älven i några veckor.
Jag går poolen en gång till sedan. Det hugger igen, men fastnar inte. På kvällen tar en fisk min fluga med sig i ett hugg också. Men jag orkar inte fiska mer, inte en natt till. Jag är mätt på fiske. Jag har fiskat under press i flera dagar och börjar känna mig sliten. Det enda som saknades var fisken och den har jag nu, varför ska jag fiska mer, tänker jag för mig själv.

Min resa slutar här, intrycken har varit många, fisket tufft och det är ibland kanske viktigt för fisket att man får längta efter framgången. Då blir det så mycket härligare när man återigen lyckas! Jag har planer på att återvända och då för främst fisket efter vandringsfisken men i Finnmark finns hela tiden möjlighet till harr å öringsfiske eller lite kustfiske. Mycket och varierat, ett paradis för den som älskar att fiska.
//Bråviksöringen

Art: Havsöring
Plats: Eibyelva
Vikt: uppskattad till 3 ++ vid älven men med längden och konditionen borde fisken vägt närmare 4 kilo.
Längd 72 cm
Fluga: Liten klassisk våtfluga på dubbelkrok

Efter ett misslyckat nattfiske i en underbar pool vid lägret så åkte vi in till Alta för att handla nya flugor. De gamla satt lite överallt runt älven efter natten. Flugor i Alta är inte billigt ska ni tro, så tur var att killen i butiken började rota i de billigare sortimenten när vi frågade efter gångbara flugor i Eibyelva. Det han tog fram var en liten, klassisk våtfluga bunden på dubbelkrok med nån andvinge och guldfasan som stjärt. Lite mossigt och gammalmodigt tänkte jag men tog flugan och litade till den lokala älvkännedomen. Flugan kostade dessutom bara 15 norska så jag tog ett gäng.

Tredje kastet sög det i tungt i poolen. Mitt i dagsljuset, på bara nån dryg halvmeters djup. Helt otroligt tänkte jag för mig själv. Fisken bjöd på en fin kamp och jag tailade den inne vid älvstranden.

Jag åkte ju inte till Finnmark för att fiska vandringsfisk men ett sorgligt fiske på viddan fick mig och guiden Niklas att komma upp med en reservplan, och den gick hem.
Jag kommer att återvända till nordnorge men då blir det efter lax och havsöring fortsättningsvis, och kanske lite kustfiske.