Bråviksöringen!

Jag sitter på planet som var på väg att landa i Alta. Det är en väldigt vacker dag och solen strålar ner. I Oslo var det fortfarande sommar men min guide för veckan Niklas Högstedt har sagt att det börjar bli bistert i nordnorge. Resan har gått relativt bra hittills. Det enda orosmolnet är om SAS klarar av att leverera min utrustning. Jag är full av förväntningar och det är jakten på viddans storöring som lockat mig hit. Tillsammans med Niklas ska jag testfiska nya fiskeplatser inför den kommande säsongen. Med kanot ska vi paddla oss från de övre tillflödena ner till Kautokeino vilket blir en resa på nästan fyra mil.



Vid bandet i ankomsthallen på den lilla flygplatsen i Alta kommer tillslut allt fram som det ska och Niklas hämtar mig utanför. Det är skönt väder även i Alta och tillsammans åker vi direkt mot Kautokeino. På vägen kör vi förbi den kända Altaälven, Norges kanske mest exklusiva laxälv och fiskekorten till älven är väldigt dyra, om man ens skulle kunna komma över ett. Vi passerar massor av små älvar och biflöden på vägen och Niklas har även han fina förväntningar på veckan. Det visar sig att vi båda kommer från Norrköpingstraktern, till och med har gått på samma gymnasium för några år sedan samtidigt. Världen kan ibland vara bra liten. I Kautokeino träffar vi Niklas vän Ole-Johnny som ska köra ut oss och kanoten med fyrhjuling till de övre älvarna på västviddan. När bilvägen tar slut och vi börjar lasta utrustningen på släpkärran som fyrhjulingen ska dra känner jag för första gången kylan här uppe. Det är sommar här längre utan höst har gjort sin entré. Niklas säger att det går en fin fyrhjulingsväg rakt ut på viddan cirka en mil så vi tar plats på kärran och Ole-Johnny som har med sig sin lille son startar motorn på den slitstarka maskinen och börjar köra ut oss. Jag kommer snabbt fram till slutsatsen att det dem här uppe kallar för "väg" inte överensstämmer med mina definitioner. Ole-Johnny kör ändå förbluffande skickligt på den stundtals obefintliga "vägen" och stannar då och då för att vila. Bekvämligheten är det lite si och så med där bak på flaket men vi slipper ju att vandra en mil så man ska inte klaga.




Vi korsar en liten grund älv med hela ekipaget, vid nästa älv är det stopp. Den är djupare och fyrhjulingen går fast i älven. Ole-Johnnys son börjar gråta och vi får hoppa av och börja dra tillbaka fyrhjulingen som står mer än till hälften under vatten. Tillslut får vi upp allt och detta blir vår slutstation. Jag riggar mitt spö och börjar fiska. Älven är vacker och full av intressanta ståndplatser men ingen fisk visar sig. Vi fiskar hela eftermiddagen oss uppströms till en förgrening där två älvar möts. Platsen är mycket vacker men ingen röding eller öring syns till. Bara en gädda ser vi i det glasklara grunda vattnet med ljus sandbotten. Gäddan är verkligen en överlevare som finns överallt till och med här uppe i de näringsfattiga vattnen. Dagen tar slut och jag får en dålig känsla i magen. Det här känns fel, inget har vi sett, ingen fisk vakar och djuphålor är det glest mellan. Fisken borde vi sett i de små och klara älvarna som inte döljer mycket för våra ögon. Jag får Niklas att ge upp tanken på att stanna här uppe två dagar till och redan nästan eftermiddag beger vi oss nedströms för vår långa resa. Att paddla nedströms är kul och går fort.





 


Då och då stannar vi för att fiska eller bära kanoten över de västa fallen. Ingen fisk ser vi heller men mat för fisken finns det i överflöd på och under ytan. Konstigt känns det verkligen, att komma ut hit långt från alla "vägar" till underbara vatten utan ens en liten öring eller röding. Dagen avslutas med att vi slår läger vid en vacker udde där strömmen rinner ut i en lite större sjö. Här finns vatten som i alla fall döljer mycket för våra ögon och mitt hopp tänds allt mer.



 På kvällen börjar det vaka och jag knyter på en liten svart slända med vit foamvinge. Fiskarna tar direkt och det visar sig vara sik som går grunt och strandnära. Vi tar en till mat och släpper resten. Siken är en utmärkt matfisk och ganska underhållande att fiska på eftersom den gärna tar torrt.



Öringarna och rödingarna lyser fortfarande med sin frånvaro men nu är nollan spräckt i alla fall. Jag känner att det hela börjar ordna upp sig. Dagen efter beger vi oss vidare över sjön och sedan nedströms. Vid utloppet finns en fantastisk nacke som följs av en jättefin ström. Niklas ger order om var och hur jag ska fiska, och med vilken fluga. Jag lyder hans order och fiskar på. En bit ner hugger första öringen. Den är inte stor men ger ändå en fin fight i den starka strömmen. Öringen är verkligen vacker i sin guldgula färg med några röda prickar på. Vi fiskar vidare men känner ingen mer.





Forspaddlingen blir allt mer aggresivar nedanför nacken och jag börjar känna en viss oro att vi ska välta. Jag tänker på kameran och sovsäcken.. Niklas försäkrar att vi inte ska välta. Han har paddlat värre strömmar förr men jag måste lyda hans order kanotens akter när vi paddlar. Annars kan han inte styra oss genom de snabba strömmarna med stora stenar i. Jag får något annat att tänka på än fisket, ett problem som ligger närmare nuet. Ta sig hel och torr ned för strömmarna. Det kommer uppta ett stort utrymme av min hjärnkapacitet framöver. De flesta strömmsträckona är snabba och grunda forsområden. Inte mer än några decimeter djupa. Ibland går kanoten inte ens över bottenstenarna. Här går det inte att fiska utan vi stannar i de pooer och lugnstryk som kan hålla fisk. En del pooler är jättefina och jag fiskar på. Två gånger missar jag hugg från strömmens öringar. En till och med hoppar efter den svarta streamern med guldskalle så jag ser hela fisken. Mina vadare märker jag börjar läcka och det rinner in ordentligt genom neoprensockan. Det är inte skönt att fiska i dessa kalla vatten med läckande vadare. Jag försöker bita ihop och fiska ändå.
Vi kommer att paddla långt den dagen, över sjö och älv. Nästan två mil paddlar vi i sökandet efter heta fiskevatten. När älven börjar rinna långsammare står den egentligen helt stilla.

Här nere finns även gäddan, och stor sådan som vi då och då ser från kanoten. Sent på kvällen efter en tärande dags paddling i forsar och sjöar stannar vi i den absolut största sjön vi kommer korsa. Den är helt enorm och även fast vi ligger ibland mitt ute i sjön är det inte mer än nån halvmeter till sandbottnen. Sjön är en känd siksjö berättar Niklas, här tas varje år sik i rekordformat på våren, fast då med nät. Vi hittar en bra plats att slå vårt läger på. En underbar udde utsikt över sjön och de berg vi för några dagar sedan började vår paddling ifrån. De ligger långt borta i solnedgången och jag känner att vi börjar lämna de heta vatten som vi skulle testafiska med klent resultat. Jag försöker torka mina vadare över elden, och ser om min fot som mer liknar ett ljust russin. De läckande vadarna har gått hårt åt den. Jag klarar inte mycket mer tid i blöta vadare med den foten.



Jag börjar känna att suget efter en reservplan ökar. Här kommer jag inte få mycket fisk om jag fortsätter tänker jag för mig själv. På vägen från Alta passerade vi en vacker liten älv som är biflöde till den stora Altaälven. Eibyälven heter den och där sa Niklas att det både fanns havsöring, lax och havsröding. Själv hade han fångat både röding och lax på samma dag där i älven. Jag känner att jag vill dit istället och pröva fisket efter havsvandrarna. Det känns mer lovande för mig för detta fisket går helt åt helvete. Vi paddlar en dryg mil morgonen därpå över jättesjön som aldrig verkar ta slut. Vi har i alla fall helt vindstilla och soligt väder.




Överallt vakar siken, säkert tusentals av dom går i små grupper och äter. Ibland helt inne med land, ibland med flera kilometer till närmsta strand. På ytan ligger små dagsländor och kläcker. Vi prövar inte att fiska efter dom. Sikvaket är enklet att känna igen, det avslutas alltid med en svart spetsig fena som bryter ytan. Vi når tillslåt paddlingens slumål och blir hämtade av Ole-Johnny. Vi ska fiska ett dygn i en älv helt nära Kautokeno som Niklas är bombsäker på kommer att fungera. Vi kommer ändå ha två dygn i Eiby på oss. Jag går med på det och prövar hans öringström. Den är jättevacker och jag fiskar på, diekt ser jag öring som tar något i ytan men mina flugor vill den inte ha. På kvällen ser vi mer fisk och fiskar på men de tar inte heller. Allt försöker jag med, torrt, vått, nymf inget fungerar.



Jag längtar mer till Eiby än någonsin. Niklas har visat bilder i sin mobil på förra årets nattfiske där med två av sina vänner. Det är tre präktiga fiskar som ligger på älvstranden. Dit vill jag, säger jag, det där vill jag uppleva. Vi åker dit nästa dag. Tillbaka mot Alta som vi kom ifrån. På vägen ska vi ta ett kort stopp för att knipa en harr. Jag får låna Niklas vadare, mina är slut och måste lagas. Det är nedanför ett stort vattenfall vi ska fiska. Haröra med guldskalle eller superpuppa gäller. Jag har båda i asken och vill ha tyliga direktiv från Niklas när jag fiskar. Vattenståndet är mycket lägre än när Niklas var här sist och hans tvärsäkra hålor ligger nu långt uppe på stenstranen. Några småharrar står i ändå i strömmen men de fastnar inte. Ett tag tycker jag mig ha på en harr men den lossnar. Upp kommer en haröra med massa sjögräs. Var det en fisk? Jag tyckte det högg och ryckte som fisk men sjögräset känns märkligt. Jag känner att jag tvivlar på det mesta nu, flugor, fisketeknik och ibillade hugg av fiskar som inte finns. Lite längre bort står två andra fiskare och drar fisk på fisk vid en udde vid vattenfallet. Då går ifrån platsen med en kasse fisk. V smiter dit och börjar fiska. Pang så sitter en men den lossnar. Niklas försöker med mitt spö och en haröra. Pang så har han en också men den lossnar efter tag den med. Jag byter till superpuppa och får en direkt. Den kommer hela vägen in. Det visar sig vara en sik och det förklarar varför de lossande så enkelt. Siken kan vara svår att få upp eftersom den har en så lös mun.
Vi skiter i det här och åker vidare mot Alta.



Framme vid Eiby släpper Niklas av mig och jag går och fiskar längs älven nedströms. Det är lite vatten, augustilågt. En del pooler känns meningslöa att fiska. På en halvkilometers älv fanns bara tre poler värda att fiska av. Älven är glasklar och den består enbart av små ljusa stenar som får botten att lysa lite blågrönt. Niklas kommer tillbaka och ska köra oss uppströms till den plats där han och hans vänner fick nattöringarna förra året.



Det ligger ganska nära vägen vi behöver bara bära packningen över älven i princip. Poolen är jättefin och strömmen är perfekt. Linan går som en stel pinne med sträckt tafs genom hela kastet, hela poolen ned. Jag går poolen några gånger innan natten och känner av den lite. Sedan väntar vi in mörkret.




Kall fuktig luft letar sig ned från bergstopparna mot älvdalen. Det kommer att börja regna lite senare och bli totalt
kolsvart. Så som det ska vara om man ska tro experterna. Jag börjar fiska när skymmningen är nära. Går poolen försiktigt och tyst och känner nåt i tafsen redan första kastet. Det känns hoppfullt men jag har dåligt med lämpliga flugor för det här fisket och jag vet att om jag sätter några flugor i träd och buskar så kommer jag snart befinna mig i flugkris. Första varvet i poolen sitter redan två flugor lite är och var, vilket gör att jag är nede på enbart två kvar. Den tredje fastnar på andra sidan älven. Jag har kastat för långt. varför ska jag kasta så in i helvete långt tänker jag argt för mig själv. Det är nu så mörkat att bara halva spöt syns i natten. Det är svart överlallt och det stilla regnet faller. När sista flugan är satt går jag och lägger mig. Niklas sover för länge sedan. Jag börjar känna att nederlaget är nära. Imorgon måste vi in till Alta och fixa nya flugor. 
Morgonen kommer och natten var kall i tältet. Jag hade frysit de senaste nätterna också men denna tog priset. Jag gillar inte att bo i tält egentligen och jag hade varit uppe först varje morgon, var det inte kylan så var det myggbetten som drev mig upp tidigt. Niklas tyckte inte alls att det var mycket mygg men jag hatade verkligen blodsugarna. Jag tror att jag fick tjugo stick om dagen på mina händer och framåt morgonen kliade de som bara den. Det bästa att bota det med var att sysselsätat sig med något annat, som att tända en eld eller fiska lite. Att ligga kvar i tältet var outhärdligt. 
Vi åker in till Alta och går på stan i vadare och med knivar hängande i bältet. Niklas har burit kniv på krogen i Alta berättar han, en gång hade han till och med två i bältet och ingen sa något. Det är lite vilda västern här uppe förklarar han. Jag hittar inget bra i de första två sportaffärerna. I den sista frågar vi killen i butiken som Niklas tycks känna vad han rekomenderar. Han börjar prata om regnfisk eller något. Nordnorskan kan vara lite svår att förstå ibland men det verkar som om han tror att regnet fått igång fisken i älven. Jag är glad över att han börjar rota i de billigare flugboxarna, laxtuber i Alta kostar 60 norska styck, utan krok..  Han tar gram dubbelkrokade våtflugor med andvingar och fasansfjädrar. Inte vad jag hade väntat mig eller vad jag brukar använda men krokarna ser vassa ut och priset är billigt. Speciellt en liten fluga med grön kropp talar han varmt om. Den ska ha tagit en och annan fisk sista tiden i Eiby. Jag tar
ett gäng och vi sticker tillbaka.


 
På bilresan mot älven somnar jag nästan, det har blivit få sömntimmar den här resan och det börjar ta ut sin rätt. Framme börjar jag fiska direkt. Niklas sätter sig i bilen och sover. Jag tar den lilla gröna och börjar fiska av poolen. I tredje kastet hugger det. Det är ett bra hugg, ett sådant som tynger i och man som fiskare inte behöver göra mer än att resa spöt och börja drilla. Några sekunder går och fisken är fortfarande på, den känns tung men jag ser inget än. Jag känner att pulsen rusar och känslor som legat och tryckt börjar komma upp till ytan. Tappa inte, lossna inte tänker jag. Jag visualiserar hur spöts mäktiga böj släpper och hur linan kommer retfullt tillbaka slak från älven. Nu händer inte och efter ett tag kan jag landa en stor öringhane. Fisken bonkas och jag springer efter Niklas, han måste börja fotografera direkt. Han kommer och vi plåtar.
 




Jag tar fram en öl och njuter i solen en stund. Känslorna kommer fortfarande och allt släpper. Äntligen. Jag mäter fisken mot spöt och få kontrollmäta ner jag kommer hem för jag har inget måttband. Ingen våg heller, jag har inte vägt fisk så noga på flera år. Det har sällan intresserat mig men nu vill jag veta vad den väger. Niklas har heller ingen våg.. vi får uppskatta. Lätt över tre tror vi i alla fall kanske fyra? Vi får enas om att den är stor, den största Niklas sett från Eiby. Stor nog för att rädda min resa säger jag. Jag rensar öringen, den är fortfarande helt röd i köttet fast den måste ha stått i älven i några veckor.
Jag går poolen en gång till sedan. Det hugger igen, men fastnar inte. På kvällen tar en fisk min fluga med sig i ett hugg också. Men jag orkar inte fiska mer, inte en natt till. Jag är mätt på fiske. Jag har fiskat under press i flera dagar och börjar känna mig sliten. Det enda som saknades var fisken och den har jag nu, varför ska jag fiska mer, tänker jag för mig själv.

Min resa slutar här, intrycken har varit många, fisket tufft och det är ibland kanske viktigt för fisket att man får längta efter framgången. Då blir det så mycket härligare när man återigen lyckas! Jag har planer på att återvända och då för främst fisket efter vandringsfisken men i Finnmark finns hela tiden möjlighet till harr å öringsfiske eller lite kustfiske. Mycket och varierat, ett paradis för den som älskar att fiska.
//Bråviksöringen